Stina Samson

När jag var 6 år såg jag 42:nd street i London och bestämde mig för att det där vill jag med göra när jag blir stor!

Sen blev det inte riktigt den raka linjen jag föreställt mig, inte heller blev jag dansare. Men efter musikallinjen, SET och Skara skolscen har jag de senaste 15 åren arbetat professionellt med teater och gått Teaterhögskolan i Göteborg. Främst har det blivit mycket barn och ungdomsteater. Inte helt märkligt då jag även arbetat pedagogiskt med barn sedan jag själv var ungdom.

För mig är direktheten och närheten till fantasin hos barn magi. Att få möjlighet att leka ihop och visa dem nya fantastiska platser och historier genom teater är en ynnest. Publiken är det viktigaste, att ge dem en resa. Och att sen kunna få sitta ner och snacka med tonåringar och käka lunch efter föreställningen när en turnerar i skolor, det är lyx på jobbet.

I flera av mina jobb har det också ingått improvisation, vilket alltid är kul oavsett ålder. Var slutar fiktion och var börjar verkligheten, det blir nästan alltid spännande. 

Jag har arbetat en hel del med fria grupper vilket lärt mig otroligt mycket. Vi har byggt scenografi, skrivit manus, sytt kläder, marknadsfört, producerat m.m En får göra allt själv och hitta bra lösningar eftersom det typ aldrig finns pengar, men oftast är det väldigt roligt på vägen. Den första startade vi 2002. Det var en afrikansk dansgrupp Dounya, som uppträdde runt om i Stockholm. Vi var även nere i Guinea ett flertal gånger och tog klasser för dansare från nationalbaletten där. 

2005 startade jag och några vänner från Skara skolscen teater Arcadia i Göteborg. Det blev ett antal föreställningar och jag började även regissera.

Till Afrika har jag återkommit många gånger på semesterresor men även besökt Teatro Avenida i Mocambique och jag gjorde min praktik i Kapstaden. Det var ett ett samarbetsprojekt mellan New Africa Theatre och Dramaten. Fantastiskt lärorikt att arbeta med skådespelare från en annan teatertradition och främst få möta publiken som inte alls hade våra tydliga teaterkonventioner. Publiken i ett Township i Kapstaden och den på Nybroplan i Stockholm var varandras totala motsats. 

Efter teaterhögskolan var jag först 2 år på teater Västernorrland. 4 pjäser och en hel del turnerande runt om i länet. Vi spelade musikal och julshow så jag fick sjunga en hel del, vilket jag älskar. Jag och Daniel Adolfsson skrev även en egen föreställning, Bleeding Heart.

Att turnera har givit mig en väldig erfarenhet och en tvingas bli grymt flexibel.  Det är bara att gilla situationen som ändras från dag till dag. Klassrumsföreställningar är ibland fantastiskt och ibland väldigt kämpigt. Att komma till publiken och spela på deras hemmaplan är en stor utmaning. Att veta när en bara ska köra på och när det kan bli situationer då en måste bryta och ta ett snack, för att sen kunna fortsätta t.ex.

Sen blev det 2 år på teater Pero och mer turné. Där jobbade vi väldigt mycket ihop som ensemble och var med och tog fram manus. Jag har även regisserat en snabbis på teatern.

På Barnens underjordiska scen byggde vi in hela teatern, det är 7 rum, i världen där pjäsen utspelar sig. Först spelade vi pjäsen sen gick barnen runt och fick själva utforska platserna samt träffa karaktärerna. Vi arbetade så klart halvt ihjäl oss alla 3 produktioner för att få till det men det extra lagret det gav publiken och oss var häftigt. 

Det blir lite som Astrid Lindgrens Värld,( där jag arbetat 3 somrar) en får vara i berättelsen själv en stund. Något jag vet att jag längtade efter som barn. Att få gå in i en bok eller film var ju drömmen.

Jag har jobbat med barn sedan 14års ålder. På förskola, som scoutledare, barnflicka och teaterpedagog. Nu senast i Enskedespelet och på Astrid Lindgrens Värld jobbar jag med barn på scenen, vilket är klurigt och spännande på samma gång. Att bli inspirerad av alla roliga idéer som ständigt ploppar upp men samtidigt hålla sig till det som är bestämt är tålamodsprövande. Men det är alltid kul eftersom de själva tycker det är så himla skoj och har mycket mindre hämningar som bromsar dem.

2013 var jag och en kollega och arbetade med barnhemsbarn i Peru några veckor. Vi gjorde teaterworkshops med dem. Att arbeta med barn som aldrig sett teater men tillsammans leka igång deras fantasi och lyckas göra små skuggspels-berättelser, på ett språk jag knappt talar, och till sist få det att fungera, var magiskt. 

2017 arbetade jag på Scenkonstmuseet och höll i visningar på teateravdelningen samt gjorde workshops för skolor. Jag var även med och skapade barnspåret med deras maskot Scengångaren. Det var himla kul att arbeta med docka och det skulle jag gärna göra mer av.

Mest har jag mött barn på kollo. På somrarna 2008-2014 arbetade jag och var föreståndare på Granbo Teaterkollo. Det är en sommarverksamhet för ungdomar ute på barnens Ö.  Under 2 veckor skapar vi tillsammans med 40 ungdomar en föreställning fylld av dans och nyskriven musik. I full kostym och mask hade de sedan premiär för andra gårdar och föräldrar. Alla ledare var professionella och jobbade annars runt om i Sverige på olika teatrar.

Samtidigt levde vi fullt kolloliv med spökrundor, bad och brännboll. Det är det roligaste och kämpigaste jag gjort. Att få se alla dessa ungdomar från vitt skilda delar av Stockholm samlas och upptäcka teater tillsammans var helt otroligt. De resor en del av dem gjorde under de två veckorna går knappt att förklara. Se hur den coolaste av de coola sätter på sig nallebjörn dräkt och leker arslet av sig eller den blyge som första dagen knappt vågar säga sitt namn dag 13 köra en egen monolog. Alla samtal om livet med dem ( ibland väldigt tunga och svarta, ibland nykära och sprudlande) är jag så tacksam för att få ha varit en del av.